Jag kan inte riktigt sätta fingret på vilka känslor som infann sig, utom en - rädsla. Hela min kropp fylldes av rädsla när jag såg min lilla hjälplösa son ligga på marken. Hela förloppet utspelade sig i måndags, alltså för 2 dagar sedan. Jag hade hämtat Alfons på förskolan som vanligt och vi tog en promenad bort till hästarna för att ge dem lunch. Väl framme gjorde jag ordning höet och så gick vi ner mot hagen. Jag lät Alfons stanna utanför till en början, men när han blev ledsen så tänkte jag att han kanske kunde stå brevid mig i hagen medan jag la ut höhögarna. Det har han ju gjort flera gånger förut och det har gått bra. Men när jag var mitt uppe i att lägga ut den ena högen hörde jag hur alfons illvrålade, jag vände mig om och såg honom ligga på marken medan Shenzi sparkade med framhoven på hans ansikte och mage. Det var det värsta jag varit med om, min lilla lilla älskling! Jag rusade fram fort jag bara kunde och tog upp honom, gick ut ur hagen och satte mig på marken för att trösta honom. När han efter en stund lugnat ner sig pekade han på shenzi, det var precis som att han menade att det var hon som gjort det. Efter det gick vi in till svärmor och svärfar så jag fick kollat igenom honom, han verkade okej, men för säkerhetsskull ringde jag Peter och bad honom komma hem så vi kunde åka till doktorn. Väl hos doktorn visade det sig att Alfons var helt oskadd, bara lite svullen i ansiktet som tur är. Men vilken läxa jag har lärt mig. Jag ska ALDRIG ALDRIG ta med honom in i hagen igen!! Jag kan säga att jag inte alls mådde bra resten av dagen, mitt samvete fick sig en ordentlig törn och rädslan var enorm!!